En hel dag, gemensam frukost, lunch och kvällsmat med möte emellan… intressant på alla möjliga sätt och vis, kanske (paradoxalt) minst intressant i ett filmkulturellt perspektiv – i mitt filosofiska nuläge. Att träffa människor och höra hur folk tänker och resonerar, det är där mina funderingar och observationer fästas. Att prata med ”främmande” människor emellan möten, över mat och dricka, är det som ger mig mest. Kontakten som tvingas fram och blir et behov för att undvika tystnad. Ett utbyte där man får prata om sig själv och höra om andra människors värderingar och liv. Jag njuter. Och förundras. Fascineras och upplever. Jag tar till mig och försöker spara den lilla upplevelsen i det stora men minimalistiska perspektiv. Jag återupptäcker mig själv. Det är essensen. För egentligen bryr jag mig inte särskild om Jazzklubben eller filmklubben som jag ytligt säger mig intressera mig IHH OCH ÅÅHH så mycket för. Men jag bryr mig om det, det ger - det som upplevelsen av att umgås ”utmaningen och det främmande” ger. Det är det jag bryr mig om. Den ögonblickliga meningen (med livet). Entusiasmen, inspirationen och viljan det föder. Upplevelsen som ger mening.
Jag är en människa som gläder mig över livets nektar. Kärleken. Till allt. Jag bara är. Jag har ”fått” ett liv och jag väljer att ta emot det. Meningen i sig själv kan vara meningslös – därför kan man välja att ”dö”. Man kan också välja att utmana ”sig själv”, vid att se hur länge man kan ”hålla sig vid liv”. Jag väljer att leva. Jag väljer livet.
VAD VÄLJER DU?
Abonner på:
Kommentarer til indlægget (Atom)
5 kommentarer:
Jag tar tåget bort!
Själv är jag allt.
Det betyder:
Jag vill ha ALLT.
Jag vill vara ALLT.
Jag vill smaka på ALLT.
Jag vill känna ALLT.
Allt är väldigt mycket. Men det gör ingenting för tanken är oändlig och människan likaså.
Det är jag som är människan.
vart har du tagit vägen min vän?
har du stannat?
stannat...? näh. jag stannar alldrig.
Har inte haft internet på nån vecka nu bara så jag är väl halvdöd, kan man säga.
Send en kommentar